För lite mer än en vecka sedan gick en god vän till mig bort efter några års kämpande med en cancerdiagnos.
En tjej, en mamma, en kvinna mitt i livet.
"Ta vara på livet..." var en av hennes sista uppmaning till oss alla som lever här på jorden. Jag försöker tänka, leva efter hennes ord mitt i sorgen. Samtidigt slits jag mellan att det är så fruktansvärt hemskt att någon ska behöva dö mitt i livet. Att hennes två barn förlorat sin mamma som de behöver så väl. Att hennes föräldrar mist sitt barn.
Dagen efter att min vän gått bort, då jag hade fått veta om hennes bortgång, ville jag bara hålla mig hemma från jobbet. Hålla mina barn hemma från skola och förskola. Bara sitta hemma i den trygga tv soffan. Att skapa någon slags falsk trygghet i vetskap om att allt kan förändras på ett ögonblick. Att vi kan förlora varandra. Att vår tillvaro är oerhört skör.
"Ta vara på livet var dag och känn efter hur underbart livet kan vara."
Till min vän. Jag vet att du finns där ute och att du alltid finns nära din familj. Jag är glad att våra vägar korsades och att jag fick lära känna dig. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar